Efter att ha varit instängd och slitit hårt i skolan är det otroligt skönt att komma ut ur dörrarna. Och det första som träffar ögat är en snöflinga.

Jag blir barn igen och bara njuter av att de vackra iskristallerna faller på min vita mössa, min svarta kappa och varma lovvikavantar. Visst känns det inte härligt då? Att sträcka ut tungan och sikta in sig på den finaste och största snöflingan, och ibland siktar flingorna in sig i ögonen, även fast man inte vill så svalkar det skönt. Och när man väl träffar en snöflinga med tungan, vill man snabbare fånga en ny. Man må se helt konstig ut att gå med tungan uppe i luften, folk måste ju verkligen undra vad man håller på med? Men innerst inne tror jag att de också skulle vilja prova, men är rädda
för att framstå som helt konstiga.

Men det här med snö lockar verkligen fram barnet i mig!

Jag är blöt om fötterna, men är lika glad för det och jag drar med vanten över snön, som har hunnit lägga sig och täcka den går och trista stenen som ligger över stor del av gatorna, och jag rullar årets första snöboll. Siktar in mig på lyktstolpen tio meter framför mig, som lyser snön gul, men jag missar. Attans, tänker jag och rullar en ny, siktar på nytt och den snuddar precis och jag går vidare nöjd och glad. Snön är verkligen härlig! Speciellt när man kan åka pulka, göra snöänglar eller kasta snöbollar.

Och efter en lång tid ute i den kalla, lekfulla snön, går man in och ser ut som en mumie med ett leende på läpparna, kastar av sig kläderna. Kryper sedan upp i soffan med en varm filt, värmer händerna med en varm kopp choklad. Tittar ut genom fönstret, medans snön i håret smälter och droppar ner i chokladen.