"du är misslyckad"

jag frågar och hon svarar med en enorm besvikelse och arrgogas, "kan du inget eller?".
jag är känslig. hennes tonläge gör att jag vill gå in på toaletten och gömma mig.



jag frågar igen och får samma tonläge tillbaka.
- "du får väl tänka lite själv nån gång"
gråter kryper i halsen .
men jag kör på och kan tydligen inte så mycket.



vi gör alla tårtor/bakesler på ett sätt och helt plötsligt får jag mer frihet. hur fan ska jag veta när jag kan göra dem hur jag vill? när ska jag veta? bara göra det och sen suckar du hopplöst och säger "du har ju gjort fel, vad sa jag nyss till dig?".
blir man förvirrad, ja en aning faktiskt.

jag vågar ju knappt fråga ett par gånger för mycket längre, i rädsla mot att jag ska få den där rösten som ständigt tycker att jag inte förstår nånting och gör allt fel. rösten inefattar också en dold ton av "du är misslyckad".



vet inte om jag är för känslig som tar åt mig. det är inte roligt. jag har gråtit av mig en skvätt nu. jag vill inte ses som svag, alla kanske är det, men en del kan liksom ta det med en klackspark, för mig tar det ett litet tag att bearbeta det. för jag vet ju innerst inne att jag är mänsklig och kan göra fel, och att jag verkligen inte behöver suga åt mig hennes meningar som en svamp. 

PS. sov dåligt inatt och vaknade ganska många gånger plus att jag höll på att försova mig.

Kommentarer
Postat av: Emily

Jag vet precis hur det känns. Det känns som ett hårt slag i magen, sådana var dem på Toftastrand. Man känner sig värdelös, usch det är hemskt. Man kan inte skälla på Linda, det går inte och man får inte göra det! :( <3

2008-11-03 @ 13:03:17
URL: http://belongstojesper.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0