Nu sitter min älskade älskling på tåget på väg hem. Jag saknar homom så fruktansvärt mycket.

Vi tog bussen ner till stationen tillsammans för att vänta på tåget. Jag kröp upp i hans famn, närmare och närmare. Kramade hans hand hårdere och hårdare. Ville inte att han skulle gå på tåget, jag släppte honom motvilligt. Följde honom längs med tåget tills han satte sig, där jag tittade på honom. Och tänkte på hur vacker han är. Tog sedan bussen hem, var tvungen att gå innan tåget åkte. Vinkade hejdå till älsklingen och hjärtat började brista, eller känna av de hårda slagen jag fruktat hela helgen.

Jag satte mig på bussen, kunde hålla tårarna tillbaka, gick av bussen tårarna närmade sig ögat och väl tillbaka i lägenheten igen brast det. Bara när jag öppnade dörren kände jag doften av min älskade Calle, tittade på sängen där vi inte legat för alls längesedan och hållt om varandra och velat stanna tiden men inte lyckats. Tittade på vattenglaset som han fyllde på, på soffan där vi satt ihopkrypna tillsammans och åt chips och tittade på film och sen somnade jag i hans knä. Han pussade på mig för att väcka till mig och när jag öppnade mina ögon log han mot mig, som bara han kan göra. Medans tårarna rinner och jag skriver detta kan jag se varenda liten rörelse han gjorde här inne innan han åkte, jag kan känna kärleken i luften och se honom sova i sängen och vänta på att jag ska krypa intill honom.

Samtalet till dig gör ont, men jag kan inte låta bli att få lyssna på hans underbara röst. Den gör mig så trygg, han gör mig så lycklig. Jag fattar inte att det finns någon så fin som han är. Calle är det finaste jag vet.