Jag gör fan inget annat nuförtiden, jo det, och så hinner jag sova lite grann också. Har jag tur finns det tid till en och annan joggingrunda. Jobbar nästan ihjäl mig och att jobba över två timmar varje dag denna veckan, det är inte så jävla kul. Borde snart vara miljonär om det ska fortsätta såhär. Folk gör ju inget annat än äter, och jag gör deras mat. Vi är förlite personal, men cheferna vill inte sätta in några extra. Det är så dumt. De fattar inte vad vi sliter och stressar i onödan. När en av de frågar mig och en tjej, när lunchrusningen dragit igång ordentligt: "Ni står väl båda i luckan och tar beställningar?". Vad tror han egentligen(!?). Suck.

Längtar tills det är lördag kväll, då jag förhoppningsvis är mer levande än död. Då ska jag lägga mig i soffan och bara njuta av att vara ledig.

Letar vandrarhem i Stockholm. Hoppas kunna hitta något som är hyfsat billigt. Tågbiljetterna bara skjuter i höjden, så jag lär vara ruinerad efter den här planerade trippen. Ett besök på Fotografiska hägrar, där bl.a. Albert Watson ställer ut. Så det kommer vara värt det. Plus att jag faktiskt aldrig varit i Stockholm innan, så det ska också bli kul. Men jag tror inte staden kommer slå Göteborg, som jag alltid kommer tycka om.

En sjuk jävla dag på jobbet. Jag har aldrig varit med om att folk kan vara så hungriga. Från det att jag började vid 11, hade vi kö hela tiden, fram tills 19. Det var sjukt varmt och jag trodde jag skulle svimma. Tanken var ju att jag skulle ha slutat vid halv sju, men det blev inte så.

Tjugo över åtta kunde jag gå hem. Snacka om att jag är trött! Nu blir det en kopp té och musik, typ Björk.

Innan jag ens hade varit där var jag förälskad. När jag åkte dit var det pirrigt. Och när jag kom fram tog Paris andan ur mig. Det var helt fantstiskt och magiskt. När jag hade varit där i en vecka och lämnade staden under mina fötter, kändes det faktiskt tomt. Jag trodde aldrig jag skulle kunna älska en stad som jag älskar Paris. Seine, alla caféer, alla små gränder, alla människor, alla byggnader, alltihopa! Det är så sjukt mysigt att gå där nere och bara strosa runt, inte riktigt veta vart fötterna tar en. Men vart man än hamnar vet man att det är rätt. Det är kärlek.

Önskar att jag skulle kunna bo där ett tag, bara ett litet tag.

Såg en film om Edith Piaf i helgen, La vie in rose hette den. Och vad jag gillade den filmen. Hon har varit med om så mycket, kämpat hårt och verkligen älskat att sjunga. Jag kunde inte sluta tänka på henne och hennes röst. Har suttit nu hela eftermiddagen och lyssnat på en massa låtar, som jag inte förstår ett ord av. Men det gör ingenting.

Några dagar sen sist. Har haft det bra. Varit ledig i tre långa underbara dagar.

Har tvättat och sen fick för mig att börja städa, så nu har jag snart rensat ut allt jag har. Vansinningt vad grejer man har som man aldrig använder. Tidningar som man köper, lägger man någonstans och sedan samlas de på hög utan att man läser dem mer ändå. Det blir så fint efteråt. Nästan som en ny luft.

Ut och springa sen i solen och lyssna på Foo Fighters.

Mormor. Jag kan inte förstå att du är borta. Önskar över allt annat att du kunde komma tillbaka till oss. Så vi kunde sitta hemma hos dig och morfar och dricka kaffe. Det var det bästa som fanns. När vi skulle begrava dig och säga farväl, kunde du då se alla som skulle sakna dig. Det var så många i kyrkan som ville ta ett sista farväl. Datumet var den 15 april, samma datum som du blev opererad för cancern, bara ett år tidigare. 

När prästen berättade historien om hur du och morfar träffades när vi var 17 och 21 år, gifte er och allt. Det var så fint, han pratade så fint om dig. Att du tyckte om att träffa nya människor, hur omtänksam du var och hur envis du var med att få allt att funka. Det var en fantastik berättelse om dig. Så sant. Vartenda ord!

När jag stod vi din vackra kista, kunde tårarna inte sluta falla. Allt blev helt plötsligt så verkligt. Där stod jag, med min ros framför din kista. Rosen kändes helt plötsligt lika tung som sten. Jag ville egentligen inte släppa den och ta farväl. Säga hejdå och tack för allt. Tårarna föll. Nu var jag verkligen tvungen att inse, du kommer inte tillbaka mer. Men vad vi kommer minnas dig, vi kommer sakna dig mer och mer för varje dag som går. Nu får du vila, nu behöver du inte ha ont mer. För du är underbar älskade mormor. Underbar.

Hörde den här någon gång när jag gick på högstadiet. Kunde spela den om och om igen en hel dag, utan att tröttna på den. Nu var det säkert fyra år sen jag hörde den här senast, men jag gillar den lika mycket som första gången. Videon är vansinnigt snygg och musiken är så närvarande, så jävla på.

Det är som vilken annan dag som helst. Samma möjligheter och samma rutiner. För det mesta i allafall. Men ibland går känslorna upp och ner, vissa dagar är man redo för vad som helst och andra dagar skulle man kunna falla när som helst. Idag är nog mer en "jag-är-redo-dag". Känner mig någotsånär glad och positiv. Har bara en jobbdag kvar denna veckan, sen är jag lång ledig.

Jättehärligt!

Det är dags för begravning imorgon för älskade mormor. Jag ser inte alls fram emot någonting, skulle bara vilja spola förbi dagen så den är över. Har svårt för kyrkor, vacker musik, kistor där ens älskade ligger i och alla som gråter. Tror ändå det kommer bli fint för dig mormor, vi saknar dig som bara den. Du anar inte! Jag kan inte fatta att du verkligen är borta. För evigt. Men vi kommer sakna dig och bära med dig vart vi än går.

Får hoppas jag är kapabel nog till att ta några kort med min systemkamera. Vill försöka minnas morgondagen som något fint.

Det senaste från Justice. Och deras album släpps snart också, men jag vet inte när. Men som jag har längtat efter det sen de släppte Cross för snart fyra år sen.

Han är lätt den absolut snyggaste och coolaste modellen jag vet.

Låten får mig att tänka på när jag var i Schweiz. Var där med KY-klassen på utbildning och hade en handledare som just hette Luka. Så vi gick och nynnade på den låten hela tiden.

En låt som fastnade när de spelade den i Köpenhamn för snart två månader sen. Men vad bra den är och fan vad underbara Band of Horses är.

Snart stänger de anmälan till högskolor och universitet. På fredag närmare bestämt. Jag har funderat och funderat. Och kommit fram till hur skönt det hade varit att faktiskt göra någonting annat än att bara jobba. Och jag kan inte säga att det jag jobbar med just nu känns så jättestimulerande. Jag vill känna att jag verkligen gör någon skillnad. Det gör man inte direkt när man jobbar i ett varuhus, man ser till att folk har mat för dagen ungefär. Inte mer. Men jag känner att det finns viktigare saker.

Staden är redan bestämd. Lund. Och kurserna är nästintill bestämda också. Hoppas innerligt att jag kommer in på det jag vill.

Och dålig uppdatering är det denna veckan. Har så mycket annat för mig, bortsett från att jobba. Men jag uppdaterar så gott jag hinner och orkar iallafall.

Idag var jag på söndagsmässa i kyrkan. Det för att hedra minnet av min älskade, underbara mormor som somnade in i måndags. Jag tyckte det kändes bra och så, lyssnade inte så mycket på prästen eller sjöng några psalmer. Satt mest och väntade på att det skulle ta slut, för jag tycker kyrkor är jobbiga att vara i när man är ledsen och sörjer.

Sen när de började spela med trumpeter blåste de omkull mig och ögonen tårades. Det var så himla vackert och påtagligt. Allt kändes då så nära, så på riktigt. Att nu är verkligen mormor borta. Det kändes som om hon satt brevid och höll min hand. Och när prästen berättade de vi var där för att hedra blev jag så ledsen. Den första han nämnde hade avlidit vid en ålder av 91 och sen när han sa min mormors namn och hennes ålder. Avlidit vid 64 års ålder. Då kändes livet verkligen så jävla förbannat orättvist och man ska aldrig ta någon för givet! Då rann tårarna nedför mina kinder och det kändes så jävligt. För jävligt. Mormor hade gott och väl kunnat få finnas kvar i 30 år till. Men det fick hon aldrig.

Jag undrar hur fan jag ska klara av begravningen nästa vecka.

Den här morgonen bestämde jag mig för att strunta att gå upp när väckarklockan ringer. Istället när klockan ringde låg jag kvar och läste en bok. I över två timmar låg jag och sjönk in i bokens värld, denna gången en bok av Jonas Hassen Khemiri. Samtidigt strålade solen in i rummet, vilken underbar dag tänkte jag! Och jag måste bara ta en tur ut med kameran en sådan här vacker dag. Det är lördag, solen skiner och jag är ledig! Ljuvligt.

Efter jobb till kl 16, och därefter en simtur i bassängen kom jag hem och slappade ner mig i sängen. Och på teven tittar jag på Simpsons. Jag har alla boxarna, och tröttnar aldrig att titta på den här galna familjen. Sjukt underhållande! Det ger mig en skön anledning till att skratta. Anledningen till dålig uppdatering beror på att jag har haft lite annat att tänka på som ni nog förstått. Har knappt ork eller inspiration till att skriva inlägg. Men det kommer nog så småningom tror jag.

Tänker på dig mormor.

Svante har alltid funnits där de senaste sex åren. Alla gånger man känt sig ensam, arg, ledsen, uppgiven, försvarslös eller upprörd. Alla de gånger kommer han och kelar och spinner med mig. Och hans speciella sätt att jama på när han pratar med mig.  Han kan känna på sig innan jag blir ledsen eller arg och kommer då till undsättning. Han är underbar och han har hjälpt mig mycket nu den senaste tiden att lugna mig och ladda batterierna.

Det är en riktigt grå, mulen och trist onsdag. Halva veckan har gått ungefär. Det är snart två dagar sen du lämnade oss nu, men det känns som om det var nu. Jag kan inte fatta att du verkligen är borta. Jag saknar dig så jävla mycket, varför skulle du dö nu och så ung för. I måndags när du fick din eviga vila, sken solen stark och jag kunde inte annat än bara tänka på dig och vilken vacker dag du valde att somna in på.

Andra dagen jag är hemma från jobbet, känner att det kan behövas ladda batterierna lite. Senare idag ska jag, bror min och pappa bara vara. Vi ska käka lite mat, spela lite Wii och bara vara. Sen ikväll blir det en tur för mig till simhallen och ta några längder. Kan vara skönt, jag känner mig mycket mer lugnare och avslappnad efteråt.

Hoppas ni alla andra får en bra dag och tar till vara på varandra.

Tack för allt du gjorde,
tack för att du fanns där,
tack för allt vi gjort tillsammans,
tack för alla underbara minnen vi har.

Hoppas att du nu får sova gott och vila. Skönt för dig, älskade mormor, att du nu slipper lida mer. Men allt kommer kännas så tomt utan dig, ingenting blir sig likt utan dig. Du lämnade ett så stort tomrum efter dig. Mitt hjärta värker, men jag har insett att det bästa för dig var att du skulle få somna in. Alla orden jag skulle vilja skriva för att beskriva hur otroligt mycket jag kommer sakna dig, de finns inte tillräckligt många ord i hela universum. Det går inte att beskriva hur mycket jag älskar dig.

Mormor blir allt sämre och sämre på sjukhuset. Och hon är tröttare och tröttare för varje dag som går. Hon har legat där i lite över en vecka, att hon kan bli dålig så snabbt. Vi vet inte när det här ska ta slut, när det kommer vara över, om cancern kommer vinna. Allt är så jävla jobbigt nu bara.

Jag har alltid tyckt om att måla och rita. Men det har inte blivit så mycket nu sen jag slutade högstadiet, det var ju ganska längesen! Istället har jag haft kameran och ett anteckningsblock. Men, nu känner jag att det skulle vara kul att ta upp ritandet igen. Det har ju blivit några teckningar de senaste åren, men inte många eller seriösa. Finns ju många andra jag lagt ner betydligt mer tid på än den här nedan. Hoppas att inspirationen ska hitta till mig så småningom, så det blir fler inlägg i den här kategorin.

Blev otroligt sugen på kladdkaka. Tänkte bara ge den några minuter till i ugnen, men det råkade bli några minuter för länge. Så nu är det mer som en tråkig sockerkaka. Irriterande. En god kladdkaka är precis kladdig, men inte för mycket kladdig och inte för torr. Kanske ska ta och göra lite dammsugare istället för att slänga den misslyckade kladdkakan?