Vi träffades klockan tre på stationen som vi bestämt, jag satt och väntade och tittade mig omkring efter någon som liknade dig, trodde först du hade glömt bort mig. Men där kom du gåendes, det var dina ögon som jag kände igen, de där mjuka blågröna ögonen, och ditt blonda mjuka hår. Det var dock inte lika långt som det brukade vara för sex år sen. Vad jag var nervös i kroppen, magen kliade, nästan som att den sa, ge mig mat, fast jag precis hade ätit. Du log, famnade om mig när du såg mig, jag gjorde detsamma. Det kändes bra, hoppfullt. Vi kommer nog kunna bli vänner

igen. Kanske inte lika bra som när vi var små, men vänner iallafall. Träffas lite då ibland då vi känner att det var ett tag sen, inte umågs-varje-dag eller prata-i-timmar-varje-dag vännen, utan den där vännen som finns där, men inte märks så jättemycket, man vet var man har dom.

Efter kramen kändes kroppen helt omtumlad, lite lugnare, men den ville inte sluta klia. Tankarna i mitt huvud gick runt, du började prata och jag försökte hänga på. Du är pratglad, men jag, jag är mig lik, lite grann iallafall.

Du kliade dig i håret, har du löss? Sen fortsatte vi att prata medans vi gick till ett mysigt och billigt fik, lagom för våra plånböcker. Pratade om våra familjer, hur de mådde, var de gjorde och allt allmänt. Hennes ena storasyster som var 24, hade en fyraårig dotter och hennes andra syster var väldigt kristen och gick mycket i kyrkan. Jag pratade om min familj, sen kom vi fram till fiket. Skåres, ligger inte mer än 5 minuter från busstationen. De hade renoverat och skaffat nya ägare sen jag var där sist, jag tycker om det. Vi ställde oss i kön, men upptäckte att de hade skaffat nummerlappar, märkligt, annars hade den där där man tar numren ifrån bara stått som en prydnad, men nu användes den visst.

Vi diskuterade lite om vad man skulle tänkas ta för något, de hade ju kanelbullar, fylliga biskvier, möra wienerbröd och en och annan gräddig bakelse. Du bestämde dig tillslut för att ta en svart kaffe och en skumboll, själv så tog jag ett glas med varm choklad tillsammans med en apelsinbiskvi. Hittade ett bord och satte oss ner, jag kunde inte sluta att studera henne och se hur hon hade förändrats sen sist, och det var mycket. Nu var du smalare, hade kortare hår, var smalare i ansiktet, men dina tänder var sig lika, den där ena tande som ligger en liten bit över den andra var kvar. Så du har nog inte haft tandställning då. Mitt leénde låg kvar på läpparna sen jag sett henne på stationen, och kliandet i magen försvann sakta men säkert som den tid det tog för oss att äta upp och tömma kopparna.

Jag njöt, du njöt, det sa du iallafall. Och jag litade på dig.

Vi fortsatte vårt samtal för att kunna komma ikapp varandra till nutid, en snabbgenomgång av ditt liv sen du flyttat från hålan till stora staden. Du hade inte trivts på högstadiet, söp runt som en tok och var väldigt rebellisk mot dina föräldrar, du tyckte det var skönt att slippa högstadiet, precis som jag. Bortsett från att jag inte var rebellisk, jag drog mig tillbaka i min egen värld. Samtalet fortsatte, solen lös rätt in i mina ögon genom det höga fönstren och jag klagade på att de kunde haft någon slags persienn. Jag flyttade mig, för att inte behöva kisa med mina ögon.

Vi började prata om vad vi ville göra i framtiden, flytta eller inte, plugga eller inte, jobba eller inte, resa eller inte, om allt. Du visste nog inte riktigt vad du ville göra. Du skulle ju tagit studenten nu samtidigt som jag springer ut och kastar mig ut i det "riktigta" livet, till min stora fasa, men du går nu andra året och läser samhäll med inriktning mot kultur. Innan hade du pluggat något i Kalmar, vad minns jag inte, jag tror inte du nämnde det heller faktiskt. Du hade bort där med din dåvarande pojkvän i en lägenhet, men efter ett år orkade du inte med det. Han var ett svin, du ville inte gå in på vad som hänt, men jag hörde på dig att det var bäst att du inte skulle behöva berätta det. Så du flyttade sen tillbaka hem igen, vilket du tyckte kändes skönt, från början hade du bara velat komma bort från den där stora staden, men nu tyckte du om att vara tillbaka och börja om.

Jag lyssnade med stora öron och älskade att få höra allt om dig. Jag själv pratade inte så mycket, men det gjorde nog inget, du fick nog reda på ganska mycket om mig iallafall.

Vi pratade också om gamla tider, då du bara bodde ett hus från mig. Jag kan inte låta bli att nämna den första gången vi träffades, hur just den bilden hade etsats sig fast i mitt huvud, som om det var för viktigt att släppa taget om det. Att du kom bort med din pappa tror jag, och plingade på hos mig i det röda huset, mamma öppnade och ropade på mig, jag kom springandes med min ljusa kjol och vita tröja med något tryck på, då frågade du mig "kan vi bli kompisar?" och jag tyckte du var den modigaste flickan jag hade träffat! Jag sa lite tyst ja, medan jag gömde mig lite bakom mamma och höll ett stadigt tag i hennes blåa jeans.

Den modigaste tjejen ville bli min kompis. Vad roligt! Det minnet kommer sitta kvar väldigt länge. Jag berättade det för dig och du kom också ihåg att det var så. Vi lekte väldigt mycket.

Alla de minnena pratade vi om, om hur vi spelade brännboll alla grannbarnen på den där stora asfaltsplätten, nu är den så liten ju, om den där "stora stenen" sdom vi kallade den för, hur liten den är nu. Jag kände mig så trygg nu. Att få sitta här och prata mig dig, vad roligt. Jag som trodde att jag aldrig skulle få se dig.

När vi hade ätit upp våra kakor och druckit upp gick vi hem till dig. Du skulle laga mat till dig och din syster innan du skulle iväg på träningen, och jag hade två timmar att inte göra någonting på, innan jag skulle på en spelning och se Moto Boy, som spelade gitarr och sjöng om ung kärlek med sin vackra falsett, kör-sång. Så vi gick hem, genom centrum, det tog inte alls lång tid att gå, tio minuter. Dina föräldrar hade tidigare rint dig och frågat om du hade dina nycklar hem med dig, du sa ja. Och mitt i en disskusion slängde du ut dig ett nej, du hade ju inte med dig dina nycklar och dina föräldrar skulle ju åka till Jönköping och du trodde din syster var kvari kyrkan så du ringde henne men hon svarade inte. Istället gick vi upp i trappuppgången, du bodde bara på första våningen så det var inte många trappor och vi hoppades på att din syster skulle vara hemma och det var hon, til vår stoa tur. Hon lagde mat, det skulle bli kyckling-fajitas.

Det var gott. Hennes syster kände jag igen lite, hon var 21, men kändes yngre men ändå lite äldre. Hon hade sitt lite ljusblondaröda hår som innan. Det var mest hon och du som satt och pratade om en massa folk och platser som jag inte kunde relatera till, så jag satt lite utanför, men det gjorde inget. Sen närmade sig klockan halv sju och du skulle börja din träning vid sjuoch spelningen började också då. Vi började göra oss redo för att gå och skiljas åt. Vi sa hejdå och tackade för maten och gick ut. Du skulle gå åt motsatt håll från mitt, så du sa att det hade varit jättekul att träffas och att vi borde träffas en gång till, jag instämde. Det borde vi verkligen. En fin kram och ett hejdå, vi ses, efter så skiljdes våra vägar åt, men bara för tillfället.

Jag fick inte svar på alla mina frågor, men det var mycket annat som jag fick reda på istället,så jag gick mot spelningslokalen med ett varmt leendé på läpparna och ett studsande hjärta.
Vi är lite vänner igen.

Vad ska vi göra