Mäktiga trumpeter

Idag var jag på söndagsmässa i kyrkan. Det för att hedra minnet av min älskade, underbara mormor som somnade in i måndags. Jag tyckte det kändes bra och så, lyssnade inte så mycket på prästen eller sjöng några psalmer. Satt mest och väntade på att det skulle ta slut, för jag tycker kyrkor är jobbiga att vara i när man är ledsen och sörjer.

Sen när de började spela med trumpeter blåste de omkull mig och ögonen tårades. Det var så himla vackert och påtagligt. Allt kändes då så nära, så på riktigt. Att nu är verkligen mormor borta. Det kändes som om hon satt brevid och höll min hand. Och när prästen berättade de vi var där för att hedra blev jag så ledsen. Den första han nämnde hade avlidit vid en ålder av 91 och sen när han sa min mormors namn och hennes ålder. Avlidit vid 64 års ålder. Då kändes livet verkligen så jävla förbannat orättvist och man ska aldrig ta någon för givet! Då rann tårarna nedför mina kinder och det kändes så jävligt. För jävligt. Mormor hade gott och väl kunnat få finnas kvar i 30 år till. Men det fick hon aldrig.

Jag undrar hur fan jag ska klara av begravningen nästa vecka.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0