Mormor. Jag kan inte förstå att du är borta. Önskar över allt annat att du kunde komma tillbaka till oss. Så vi kunde sitta hemma hos dig och morfar och dricka kaffe. Det var det bästa som fanns. När vi skulle begrava dig och säga farväl, kunde du då se alla som skulle sakna dig. Det var så många i kyrkan som ville ta ett sista farväl. Datumet var den 15 april, samma datum som du blev opererad för cancern, bara ett år tidigare. 

När prästen berättade historien om hur du och morfar träffades när vi var 17 och 21 år, gifte er och allt. Det var så fint, han pratade så fint om dig. Att du tyckte om att träffa nya människor, hur omtänksam du var och hur envis du var med att få allt att funka. Det var en fantastik berättelse om dig. Så sant. Vartenda ord!

När jag stod vi din vackra kista, kunde tårarna inte sluta falla. Allt blev helt plötsligt så verkligt. Där stod jag, med min ros framför din kista. Rosen kändes helt plötsligt lika tung som sten. Jag ville egentligen inte släppa den och ta farväl. Säga hejdå och tack för allt. Tårarna föll. Nu var jag verkligen tvungen att inse, du kommer inte tillbaka mer. Men vad vi kommer minnas dig, vi kommer sakna dig mer och mer för varje dag som går. Nu får du vila, nu behöver du inte ha ont mer. För du är underbar älskade mormor. Underbar.