Jag vet inte om jag riktigt kommer finna de rätta orden för att beskriva den här spelningen. Var nervös och illamående med tanke på att det här är en av de sista gångerna jag kommer få se dem live. Allt var underbart, perfekt, svettigt, magiskt, pompöst, ljuvligt, vackert, bombastiskt, ösigt, gudomligt, euforiskt, känsloladdat. Orden har inget slut. Att stå där, framför den scenen i den publiken fick mig att känna mig som världens jävla lyckligaste på hela jorden. Det var jag verkligen! Njöt och kände hur musiken pulserade genom hela kroppen, genom varje blodkärl, genom lungorna, genom skelettet, genom magen, genom hjärtat. Jag har inte känt mig så levande och sårbar på samma gång. Önskade att kvällen skulle vara evig.